Mitt liv är tomt. Ingenting händer längre. Jag bara vaknar på morgnarna, kollar e-posten och mina webbsidor, och sen fortsätter med att göra ingenting. Kanske äter någonting på eftermiddagen, om jag minns.
Jag är så jävla ensam, att det gör ont nästan. På några dagar vill jag åka hem och vara med mamma, men jag också känns som om jag redan går dit för ofta. Dessutom verkar min sambo bli ganska oroad, om jag trivs för väl hos mamma. Men det här är faktiskt inte precis, vad jag ville skriva om idag...
Egentligen tror jag att jag saknar min hemkommun, speciellt det att där hör man svenska så mycket, åtminstone mera och oftare än här i Vanda. Nyligen har jag börjat tänka, att svenska kanske är någon sorts andra modersmål för mig: trots att jag inte har några vänner att prata svenska med, blir jag underbart glad eller lugn, när jag hör svenskspråkig musik. Jag talade flytande svenska i min barndom (och fortfarande förstår mycket bra), men nuförtiden är det ganska svårt att prata och skriva. Att skriva är ännu svårare! I alla fall känns det som om svenska är på något sätt mitt språk, även om känslan inte är lika stark som med finskan. Egentligen känns jag, att min språkidentitet är lite sönder. Jag kan inte kalla svenska min modersmål, eftersom jag talar den sämre en engelska och ingen av mina föräldrar talar svenska. Finns det någon legitim språksociologisk benämning liksom "har enorm personlig vikt och betydelse för mig, men jag kan inte prata det bra och det spelar ingen roll i min släkt"?
Nästan varje gång när jag är på väg någonstans, liksom åker buss, lyssnar jag till Radio X3M. Jag tycker inte om att t.ex. läsa HBL, eftersom även om jag har en stark bakgrund i svenska från barndomen, är skriftlig svenska samma förskräckliga tvångssvenska som vi lärde oss att hata på högstadiet. Jag förstår muntligt mycket bättre.
Svenska språket är en konstig men viktig del i min, ska vi säga, etnisk identitet. Jag kommer från en tvåspråkig ort och hade finlandssvenska vänner när jag vad liten (före skolålder), men finska skolan slöt den perioden i mitt liv. Nuförtiden är svenska språket bara någon hobby eller längtan. Det här verkar vara en problem för mig, och det är svårt att lösa, eftersom om jag vill förbättra min svenska på riktigt och på något sätt laga mitt förhållande med svenska språket, måste jag träffa människor som både kan och vill tala svenska med mig.
Däremot tror jag, att inte många finlandssvenskar (eller svenskar) är mycket intresserade att bli vän med en pinsam, ledsen finne. ;_;
